Puno

Att vakna upp på morgonen med insikten om att gamla gruppen, inklusive min wifey Sara skulle åka hem, dessutom med tidernas baksmälla är något jag helst inte vill vara med om igen. Det räckte att gå ner för trappen och se alla människor för att gråten skulle fastna i halsen , sedan brast det ut och tårarna tog aldrig slut. 

Det är fruktansvärt att lämna människor som man bott, levt & upplevt några av se största upplevelserna i sitt liv med. Men jag är så tacksam för att jag har fått träffa dessa underbara människor. Som tur är var det en hel bussdag så jag kunde bara ligga och gråta och sova, vilket jag gjorde ungefär fram till lunch. 

På kvällen kom vi fram till Puno och vi var ett litet gäng som gick ut och åt innan det blev tidigt sänggående.

På morgonen var det avfärd kl 08 mot urosöarna. Vi fick åka cykeltaxi ner till hamnen och sedan åka en båttur, först fick vi gå iland på en ö där det bodde ca 6 familjer. 

Urosöarna består av ca 100 öar, och 2000 personer bor därute. Ursprungsbefolkningen flydde ut med båtar när inkafolket kom efter dem och sedan har båtarna utvecklats till flytande vassöar. Det finns sjukhus, postkontor och förskolor. Personerna får välja själva vilka de vill gifta sig med, då flyttar kvinnan till mannens ö. Nu förtiden är det också vanligt att ungdomarna som tycker att livet är för hårt på öarna flyttar in till fastlandet och det är helt okej. 

De lever framförallt på turism och fiske, och de får själva välja om de vill ta emot turister. 

Det var riktigt häftigt att få se hur de lever och även om det klingade av turistigt så kändes det bra att de själva får välja och att det faktiskt bidrar till deras levnadsstandard. Nu håller de på att skramla ihop pengar till nya toaletter.

Efter turen fortsatte bussfärden mot Bolivia och Copacabana. Gränsen gick hur smidigt som helst så den 28/12 lämnade vi Peru efter 21 dagar, den längsta tiden vi kommer spendera i ett land.