Inkaleden... Vart ska jag börja? Jag har skjutit upp detta inlägg för att det har varit svårt dels för mig själv att inse vad jag har varit med om, och dels för att det har varit så svårt att beskriva för mina medresenärer som inte gjorde inkaleden, hur svårt ska det då inte vara i skrift?
Inkaleden är en led på 4,2 mil som genomförs vanligtvis på 4 dagar, men rekordet har en porter som gjorde hela inkaleden på ca 3 h och 40 minuter, något som är helt ofattbart när man kämpade sig igenom den på fyra dagar.
Första dagen blev vi upphämtade 04.30 på vårat hostel för att åka till starten av leden via ett frukostställe. Trots att vi stod vid den officiella starten med skylten och blev fotograferade och sedan började vandra var det svårt att ta in vad det var man gjorde!
Inkaleden är beläget mitt i Anderna så vart man än såg var det berg runt omkring, första dagen var en ”lätt” dag med ”inka flat” - det är inte riktigt platt om man säger så, vi fick också bekanta oss med våra porters och våran kock som lagade fantastisk mat till oss under dagarna. Till lunch var det alltid två rätters och till middag tre rätters, och så lite kaffepaus och snacks i väntan på middagen.
Dag två var det dags för dagen jag fasat för, bestiga dead womens pass på 4215 möh, med en ständig stigning uppför. Jag kom dock fort in i ett behagligt tempo som några fler i gruppen uppskattade och vi blev 9 stycken som tillsammans besegrade första passet. Självförtroendeboosten när gruppen tyckte att jag skötte det galant, och också känslan att palla både fysiskt och psykiskt gjorde dag två till den absolut roligaste dagen under hela inkaleden. Att Mattias också friade till sin Ann-Sofie på toppen gjorde inte saken sämre, vilken känslofest! Goooo team Stavfel! På kvällen var jag & Sara helt euforiska och bara fnittrade hela kvällen.
På julaftonsmorgon, den tredje dagen var kroppen riktigt mör och humöret inte på topp fram tills första snackspausen, vi började med att bestiga ett pass, och sedan ta oss ner ner ner, att gå uppför är jobbigt på sitt sätt, men att gå neråt i stentrappor och ojämnt underlag visade sig vara min största utmaning, och tyvärr bestod största delen av dag tre av detta eftersom vi tog oss genom tre pass. Dagen gjordes dock lite lättare av att Elin spelade julmusik på morgonen, de som hade tomteluvor bar dessa & på kvällen spelade vi julklappsspel. Sedan blev det tidigt sänggående då väckningen sista dagen skulle ske kl 03.
Anledningen till detta är att våra fina porters endast har ett tåg de får ta under dagen och det är det tidigaste tåget kl 06, så de ska hinna packa ihop alla saker och ta sig ner till tåget för att slippa gå hela vägen till starten igen. Därför kändes det inte som ett så stort problem att gå upp kl 03 och behöva vänta på att leden öppnar 05.30. Sista dagen gick i ett hiskeligt tempo och när vi kom fram till solporten hade molnen skingrats något så man fick de första blickarna av Machu Picchu. Därefter molnade det till igen och under vår guidade tur ösregnade det.
Att se Machu Picchu var såklart en häftig känsla, att det var det man på något vis hade kämpat sig fram till. Tyvärr blev det dock för mig något slags antiklimax då vi under vandringen sett flera fantastiska inkabyggnader, sen var jag också lite bitter över att vi kämpat oss dit under fyra dagar och att folk kan åka dit finklädda, sminkade och med parfym och uppleva det. Jag inser att det är ganska löjligt men det tog bort mycket av tjusningen. Därför så gav denna resa mig verkligen förståelse för citatet it’s not about the destination, it’s about the journey.
Det finns ingen jag hellre skulle vilja uppleva detta med än min fina rosa bussarna familj, hur ihopteamade och synkade vi gör. Och så vill jag verkligen framför att jag hade haft det 1000 gånger svårare utan våra fantastiska porters, de förtjänar nästan ett helt eget blogginlägg. Ett litet tack till mina stavar också, som räddade mig flera gånger.
Jag skulle rekommendera alla som får chansen och gillar vandring att genomföra inkaleden. Om jag själv skulle göra det igen? Det känns inte så just nu, men vem vet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar