Potosí

Efter Uyuni hade vi ungefär en halv bussdag innan vi anlände till Potosí. Potosí är framförallt känt för sin silvergruva och också för att det är en av världens högst belägna städer. När vi kom till hotellet som var ett av de bästa på resan med skön säng, fräscht badrum och superbra wi-fi hängde jag & Elin på rummet och ringde lite samtal till nära och kära, jag hade turen att mamma befann sig hos morfar och Åse och att FaceTime fungerade så jag fick se dom också. 

Sen kom Conny över och vi hängde på rummet ända till kl. 19 när Ellinor, Linnea & Lovisa kom tillbaka från handlingen.

Då var vi ett gäng som åkte till en restaurang som vi hade kollat upp där det såg ut att serveras sås, sås är något denna kontinent har mycket att lära sig kring och det finns nog inget jag saknar i Sverige förutom sås. När vi kom hem från restaurangen gick vi tillbaka till vårat rum och åt chips & dipp som Lovisa hade haft med sig från Sverige. 

Morgonen efter var det dags för en tur till gruvan, vi blev upphämtade av guiden som tog oss till the minemarket där man kunde hitta t.ex kokablad, 96% sprit, kokacigaretter och dynamit. Arbetarna i gruvorna tuggar väldigt mycket kokablad och dynamit används flitigt i gruvan. Spriten används dels som offergåva till ”El Tio” - gruvdjävulen för att skydda mot olycka och ge tur i sökandet efter mineraler, men också av gruvarbetarna själv. 

Arbetsförhållandena i gruvan är väldigt tuffa med mycket hårt arbete och damm och farliga ämnen som orsakar lungsjukdomar, medellivslängden hos en gruvarbetare ligger på ungefär 50 år. Det mest tragiska är att det även jobbar barn i gruvan från ca 12 års ålder. Varje år dör ungefär 30 personer av gruvan. Det sägs att sedan gruvan öppnade på 1500 talet har 8 miljoner personer dött av gruvan. 

I sin storhetstid utvann Potosí ca 50% av världens silver. Idag står gruvan främst för utvinning av zink och staden är en av de fattigaste i Bolivia, 45% av befolkningen i Potosí är direkt beroende av gruvan och 45% indirekt beroende. 

Vi fick promenera med en guide via en av huvudgångarna längs en räls, gruvan består av ca 250 mindre gruvor och de arbetar i ”kollektiv” där varje kollektiv har sin egen del där de arbetar. Det var trångt, mörkt och väldigt blött samt väldigt dålig luft ju längre in man kom. Vi fick se upp och nedgångar till de ställen de arbetar. Vi fick också se deras El Tio, varje ingång har sin El Tio. Vi hade också köpt dynamit som guiden tände på och det vibrerade i hela gruvan. Idag var gruvarbetarna lediga eftersom det är söndag men annars smäller den delen av gruvan vi var av ca 400 dynamiter per dag, jag kan bara föreställa mig hur det hade känts att vara där en vardag.

Det var väldigt häftigt att få se deras arbetsplats men det var så svårt att ta in att folk faktiskt jobbar där och det är svårt att inte känna medlidande och en känsla att man vill göra något för deras arbetsmiljö. 

Efter gruvturen fick vi lunch på hotellet innan vi begav oss mot Argentina!